dev/null

I grundintroduktionen till filosofi var semantik och logik centrala delar i kursen praktisk filosofi, som jag läste i början av 90-talet.

Ludwig Wittgenstein och hans verk Filosofiska undersökningar samt Tractatus Logico-Philosophicus var självskriven kurslitteratur.

Jag minns speciellt ett tillfälle när vi disskuterade semantikens satsdelar samt att någoting som är osant inte kan vara sant på samma gång, det skulle vara en logisk motsägelse - något som inte existerar.

T.ex:

Solen skiner

kan inte både vara rätt och fel, på samma plats.

Men...följande påstående då ?

Jag är ensam men jag är inte ensam

Raden kan tolkas som: jag är ensam, men jag är inte ensam om att vara ensam.

Enligt min lärare så var detta ett exempel på ett språkspel dvs en språklig kullerbytta som inte har något med logiska motsägelser.

Men det föranleder mig till att fråga vad som egentligen är rätt och vilken som är den viktigaste tolkningen eller upplevelsen.
När jag väljer tapeter till ett rum så är det alltid upplevelsen, känslan och helhetsintrycket som är det viktigaste snarare än att färgen verkligen är rätt nyans av t.ex blått.

Albert Einsteins upptäckter blev så dominerande och revolutionerande b.la eftersom de upplevdes som korrekta i den aktuella tiden, snarare än att de objektivt var helt korrekta. Även Einsteins teorier har som bekant reviderats den senaste tiden även om det har tagit många år innan man har kunnat bekräfta eller avfärda hans teorier.

I skönlitteraturen och musiken är det vidare ganska ointressant vad som är objektiv sanning eller inte. Där är det upplevelsen som räknas.

Kanske logiken skulle vinna en del på att anammade lite mer av upplevelsen av vad som är korrekt. Det skulle kunna bli ytterligare en intressant dimension och samtidigt en mer korrekt beskrivning av verkligheten.